Den italienska invasionen av Etiopien 1935-1936; en berättelse om motstånd och nationalism under ledning av kejsar Haile Selassie I
Etiopiens historia är fylld av fascinerande kapitel, men få perioden mellan 1935 och 1936 kan mäta sig med den dramatiska italienska invasionen. Det var ett krig som inte bara testade Etiopiens militära styrka utan även dess nationella enhet och kejsarens ledarskap. I centrum för denna historiska storm stod den ikoniske Haile Selassie I, en regent vars namn är för alltid sammanbundet med etiopiskt motstånd.
Haile Selassie, född Tafari Makonnen Woldemikael i 1892, besteg tron år 1930 efter sin farfar Menelik II:s död. Han var redan då en välutbildad och visionär ledare som hade sett världen bortom Etiopiens gränser, vilket var ovanligt för många afrikanska monarker vid den tiden. Selassie såg Etiopien som en modern nation, kapabel att stå sida vid sida med de europeiska makterna.
Den italienska invasionen 1935 kom därför som ett hårt slag. Benito Mussolinis Italien hade länge haft designs på Etiopien, drivet av koloniala ambitioner och ett behov av att stärka sin maktposition i Afrika. Mussolini trodde felaktigt att etiopiska styrkor skulle vara svaga och lätt besegrade. Han ignorerade dock Selassies diplomatiska talanger och Etiopiens enhetliga motstånd.
Kriget inleddes den 3 oktober 1935 då italienska trupper invaderade Etiopien från Eritrea. Det som följde var ett blodigt och brutalt krig där båda sidor kämpade med desperation. Etiopiernas taktik baserades på gerillakrigföring, utnyttjande av det svåra terrängen och lokal kunskap för att bekämpa den mer mekaniserade italienska armén.
Selassie ledde kampanjen från början, inspirerade sitt folk genom personliga framträdanden och diplomatiska offensiver. Han reste till Europa för att söka stöd och appeller till Folkeförbundet om intervention mot Mussolinis aggression. Tyvärr mötte Selassies ansträngningar ett kallt mottagande. Många europeiska länder var mer oroade över att provocera Italien än att försvara Etiopiens suveränitet.
Det italienska övertaget blev tydligt och efter flera nederlag tvingades etiopiska styrkor till reträtt. Den 5 maj 1936 kapitulerade Addis Abeba, Etiopiens huvudstad, till italienarna. Haile Selassie flydde landet och fortsatte sin kamp i exil, vilket gav honom ytterligare ikonisk status som en symbol för motståndet.
Selassies diplomatiska kamp: En avgörande del av Selassies strategi var hans diplomatiska offensiv. Han reste till Europa och USA för att söka stöd från världssamfundet.
| Land | Svars |
|---|---|
| Frankrike | Neutralitet |
| Storbritannien | Neutralitet |
| USA | Sympati men ingen konkret hjälp |
Selassies tal till Folkeförbundet den 30 juni 1936 är berömt för dess kraftfulla argument och anklagelser mot Italien. Han uppmanade världen att erkänna Italien som en aggressionsmakt och klagade på Folkeförbundets bristande handlingskraft: “Det är med djup sorg jag måste säga till denna församling att Etiopien har blivit offret för ett brutalt angrepp av en nation som bryter mot alla internationella lagar.”
Selassies diplomatiska kamp var dock i slutändan resultatlös. Folkeförbundet misslyckades med att ta effektivt hand om krisen, vilket lämnade Etiopien ensamt i kampen mot den italienska aggressionen.
Efterkrigstiden:
Den italienska ockupationen av Etiopien varade i fem år. Under denna tid utsattes etiopier för brutalt förtryck och många förlorade sina liv eller tvingades fly. Den italienska ockupationen stärkte dock etiopisk nationalism och Selassies position som ledare.
1941 befriades Etiopien tack vare den brittiska arméns intervention under andra världskriget. Haile Selassie återvände triumferande till Addis Abeba och tog över makten igen. Han fortsatte att regera Etiopien fram till 1974 då han störtades i en militärkupp.
Selassies livsverk är komplext. Han var en moderniserare som ville leda Etiopien mot framsteg, men han hade också auktoritära drag och mötte kritik för sin politik. Den italienska invasionen 1935-1936 är dock odiskutabelt ett av de mest avgörande ögonblicken i etiopiskt historia. Det definierade Selassies ledarskap, stärkte etiopisk nationalism och lämnade ett djupt sår på landets kollektiva minne.
Selassies kamp mot den italienska aggressionen, trots att han inte lyckades hindra invasionen eller återerövra Etiopien under kriget, gav honom en legendstatus som en modig ledare som aldrig gav upp kampen för sitt land och sitt folk.